Thea Holmqvist Photography Logo

Om du någon gång tittat ut på molnen genom ett flygplansfönster 10.000 meter över marken, så kanske du kan relatera till känslan av att inte röra dig framåt alls, fastän du färdas flera hundra kilometer i timmen.

Nu går det visserligen inte lika fort med bil, men att köra genom de karga omgivningarna på den isländska landsbygden inger mig precis samma känsla av att stå stilla. Genom rutan kan jag se bergen sträcka sig mot himlen. Få saker är så intressanta som att föreställa sig livet i de ensamma husen som står placerade lite här och var vid bergens fötter. Tanken på att vissa hushåll har längre till en mataffär än till närmsta begstopp är absurd, men har efter några veckor på ön börjat kännas naturlig.

 

Ett högt metalliskt gnissel bryter tystnaden - vinden har precis slitit av dörren på den stora jeepen vi åker i. Kvar finns ett gapande hål, det ser så oerhört blottat och utsatt ut mot branta bergväggar och virvlande snö. Det är den tredje stormen sedan jag anlände till den lilla byn Stykkishólmur för mindre än en vecka sedan, så trots att Rut Leifdóttirs röst nästan dränks av ovädret hör jag vad hon säger; hon har sagt det många gånger förr.

– Eg hata þetta helviti veður. Jag hatar det här helvetesvädret.

 

Två starka rep håller dörren på plats när vi försiktigt återupptar resan hemåt. Rut säger att det isländska vädret är som allra värst på landsbygden. Speciellt här i väst, för här har de fortfarande vinter när våren slår ut i söder. Men dagar som dessa är vädret skoningslöst både i städer och byar. Det blåser 47 sekundmeter, 169 kilometer i timmen, och lamporna blinkar till allt oftare. På radion hemma i Ruts kök hör vi att två turister är fast på ett berg, men att räddning är på väg. Sedan går strömmen. De flesta har fått sluta sina jobb tidigare för att hinna hem. Skolbussen går inte, så barnen har hämtats av föräldrarna.

– Det här är Island, säger Rut och rycker på axlarna.

 

Snötäcket har vuxit nästan en halvmeter under nattens oväder. De små fiskebåtarna har slitit sig i hamnen och stallväggarna har kapitulerat för vinden. Förmågan att anpassa sig är viktig för att kunna bo på Island. Det är vädret som bestämmer om du ska gå till jobbet och om du ska ha kvar taket på ditt hus.

 

Stykkishólmur har varit Ruts hem sedan 1972. Årets vinter är den värsta hon upplevt här. Ändå anser hon att närheten till naturen - de höga bergen, dånande vattenfallen och galopperande islandshästarna - är det bästa med att bo på landet. Norrskenet är den absoluta höjdpunkten. Trots landets nordliga position i Atlanten går fenomenet inte att ta för givet, för molnen lägger sig gärna i dalarna mellan bergen och skymmer både måne och stjärnor. Men en kväll dansar aurora borealis över himlen i en sprakande färgexplosion, och lyckan hos Rut går inte att missa. Det här är en av de främsta orsakerna till att hon står ut med den i övrigt så bistra vintern.

 

Det är mitten på mars och 40 stormar har härjat och passerat sedan årsskiftet, men hon gillar de lugna perioderna emellan, när det känns som om tiden står stilla.

– I Reykjavik lever det alltid om och folk tittar alltid på klockan. De är alltid på väg, säger hon.

 

 

Rut

"EG HATA ÞETTA HEVITI VEÐUR"

Published in our exam magazine "Ghettoes", 28/5 - 2015

 

 

Copyright Thea Holmqvist @ All Rights Reserved

Logotype created by Elbe Wallin